Göteborgsposten – 7 januari 1869, sida 1

S——— SS — — — Den holisagent, som afskurit reträtten för mördaron hade nalkats och med en skicklighet, som en gammal fältskär skulle afundats honom, undersökte han det gapande sår som den unge mannen hade straxt ofvanför nacken. -— Det är icke just farligt, yttrade han. Man kunde dock icke misstaga sig på den rörelsen af hans underläpp, hvarmed han beledsagade dessa ord. Det var tydligt, att han ansåg blessyren mycket farlig, om icke dödlig. — Åh nej, tillade Gåvrol, detder betyder ingenting. Skador i hufvndet äro sådane, att ifall de icke döda genast, så läkas de inom månaden. Den sårade log sorgset. — Jag har fått hvad som behöfdes, mumlade han. — Åh! . — Jo, jag känner att jag måste dö. Jag beklagar mig likväl icke; jag har förtjonat det. Alla agenterna vände sig med en gemensam rörelse mot mördaren. De trodde att han skulle begagna sig af denna förklaring för att förnya försäkringarne om sin oskuld. Deras förmodan visade sig dock vara ett misstag; han rörde sig ej, ehuru han utan tvifvl hört hvad som sagts. — Men, fortfor den sårade, med en röst som blef allt svagare, den skurken Lachoneur har lockat mig. — Lachenour? ... — Ja en gammal skådespelare som jag kände, då jag var rik ... ty jag har varit det, ehuru jag förstört allt på nöjen ... Då han visste att jag icke hade en sous