Göteborgsposten – 5 januari 1869, sida 1

Råttegängsoch PolissakerPoliskammaren. I går hölls i poliskammaren undersökning angående den eldsvåda som sistl. Fredag lade huset n:r 17 Litt. R i Redbergslid i aska, och vid hvilksn äfven en gift qvinna samt tvenne barn omkommo. Af den af poliskommissarien i distriktet ingifna rapporten inhemtades, hvad vi för öfrigt redan meddelat våra läsare, att huset innehades af trenne egare och att bryggaredrängen Anders Andersson, som rådde om 2 rum med kök i nedra och 2 rum med kök i öfra våningen af huset, haft denna sin andel försäkrad för 2,000 rdr, hvilken försäkring dock förfallit; och att bryggaredrängen Lars Andersson, som egde 2 rum med kök i ofra våningen haft denna andel försäkrad för 800 rdr samt lösöreboet försäkradt för 500 rdr. Den tredje egaren var Anders Larsson, hvilken egde 2 rum med kök och icke hade någon försäkring. — I huset bodde 35 personer, deraf 8 män, 8 qvinnor och 19 barn. Rapporten tillkännagaf tillika, att osvannämnde Lars Anderssons 16-årige son Alfred enligt all anledning varit orsaken tili eldens uppkomst, Han hade nemligen omkring 10 minuter före eldens utbrott ingått i föräldrarnes rum, dervid han begagnat nyckeln till den i samma hus boende färgeriarbetaren Per Mandorffs kök, för att derstädes hemta sig en bit bröd, emedan han var hungrig. Han tände dervid på en stryksticka för att lysa sig, medan han framtog brödet ur en skänk, som stod bredvid föräldrarnes med bomullssparrlakan försedda säng. Då han funnit brödet aflägsnade han sig, sedan han kastat tändstickan ifråo sig, han vieste ej hvart. Härvid hade troligen densamma råkat att fatta eld i det med fransar försedda sängomhänget. Denna bekännelse hade dock Alfred Andersson först förmåtts afgisva sodan Per Mandorff berättat, huruledes Alfred A. begagnat bang köksnyckel för att komma in i föräldrarnes rum. Vid förhöret i går berättade Lars Andersson, att han omkr, kl. 1 qv. till 3 e. m. jemte sin hustru och sonen Alfred begifvit sig på besök tll slägtingar, hvilka bodde i Nyfikeliden, En stund senare hade sonen Alfred återvändt för att hemta Lars Anderssons andra, yngre barn, hvilka ej varit bemma då :öräldrarne aflägsnade sig. Lars Andersson visste om ingenting förrän man kom springande och berättade att eld brutit ut i hang rum. Han förnekade för öfrigt att han, såsom hustru Maria Malmström uppgifvit och vid förhöret i går med bestämåhet vidhöll, burit något under armen då han på eftermiddagen aflägsnade sig från bemmet för att besöka nyssnämnde slägtingar. Han hade en längre tid varit sjuk, och derföre hade han, eller egentligen hans hustru, pantsatt diverse klådespersedlar. (Hustrun npplyste att de på dessa persedlar fått låna tillsammans 17 rdr). Alfred Andersson berättade hvad som ofvan blifvit ur polisrapporten meddeladt samt tillade att ban, sedan han hemtat brödet i föräldrarnes rum, blott slagit igen dörren till detta, emedan nyckeln till Mandorffs kök ej passade till låset. Ilan gick derefter in i arbetskarlen Johan Öbergs rum, hvarest ban lekte med de der innevarande nio barnen, tills han fick höra skoj i förstugan utanför. När hen z ck ut fick han höra att elden var lös och sprang Zenaet bort för att underrätta föräldrarne. Flickan Maria Charlotta Andersson (10 år gamnal) hade lekt med barnen i Joban Öbergs rum. De fingo först veta om eldsvådan då de märkte ett sken på staketet nedanför. Alfred underrättade dem sj om faran. Alla barnen, såsom hon trodde, sprungo ned då de fanno att elden var 108. Anders Larsson skyndade upp, då han hörde att elden var lös. Han såg då att elden fattat i sparrlavanet kring sängen och ryckte detta ut i förstugan, men som han brände sig på detsamma, kastade han tet ifrån sig, hvarvid, såsom andra upplysningsvis nörda personer uppgåfvo, detsamma föll i trapporna ,ch hindrade dem som ville begifva sig utför. Arbetskarlen Nils Eriksson berättade den sorgliga historien om sin hustrus död. Hustrun och ban samt hustru Jakobsson och en arbetskarl Johansson suto i sin gemensamma bostad en trappa upp och trucko th6, då de hörde buller i förstugan. De trodie att det var Stjerngossar som kommo, hvarför de ämnade att taga ur nyckeln. Först litet senare fingo de reda på att orsaken till bullret var att eld utbrutit. Eriksson tog då sitt minsta barn på armen och sprang ned med detsamma. Han återvände, men då han åter skulle skynda ned med ett af de andra barnen, brann det redan i trappan. De i rummet innevarande fruktade för att bli innebrända och slogo derföre ut ett fönster, som vette åt taket till en uthusbyggnad på huset, Dit gingo han och Jobansson ut. Johansson stod vid fönstret och tog emot de båda återstående barnen af den i rummet innevarande hustrun, medan Eriksson, som förgälves ropade att man skulle komma med en stege, nedsläppte det ena barnet efter det andra till nedanför stående personer. Under tiden fattade elden äfven i Erikssons rum, och då Johansson såg in dit efter hustrun, kunde han icke upptäcka henne, oaktalt rummet var alldeles upplyst af elden. Att hon nedfallit just vid fönstret, der hon lemnade ut barnen, visade sig emellertid senare, ty hennes lik återfanns just under detta ställe. Den stackare mannen syntes vara djupt förkrossad och började, då han berättade dessa hemska detaljer, att snyfta. Af samtliga de afhörda vittnesmålen, bland hvilka intet af de öfriga meddelade någon upplysning af vigt, framgick att elden spridt sig med en oerhörd hastighet och att af de i öfra våningen boende familjerna ingen kunnat rädda något af sitt bohag samt de öfriga blott högst obetydligt. Poliskammarens utslag blef, att det blifvit med nästan full visshet utredt, att denna eldsvåda, genom hvilken trenne personer förlorade lifvet, tillkommit genom någon vårdslöshet af Alfred Andersson, och att följaktligen ett exemplar af poliskammarens protokoll skulle stadens rådhusrätt tillställas. Alfred Andersson, mot hvilken ingen anledning förekommit att han uppsåtligen anlagt elden, tillals vistas på fri fot. — — — !212 — SN khbbs::t 2 I