svaga Ungern genom att gynna slavernas och rumenernas herravälde. Dessa organer söka vidare med outtrödlig ifver att i Holland, Belgien och Sydtyskland uppväcka fruktan för Preussens förmenta eröfringslystnad, under det att de på samma gång uppträda till försvar för dessa länder, hvilkas oafhängighet hotas af Preussen ... I Frankrike berätta de om Peussens oaflåtliga sträfvanden efter att åter kalla den heliga alliansen till lif mot Frankrike; de upphetsa den katolska befolkningen genom att berätta att kabinettet i Berlin uppfordrar Italien till att angripa Rom och värtvar italienska friskaror mot påfven. I Ryssland utbreda dessa pressorganer den tron, att Preussen uppeggar Östersjöprovinserna till missnöje mot den kejserl. regeringen o. 8 v. Vi skola i en följd artiklar göra våra läsare bekanta med de österriki-ka pressorganernas rastlösa arbete, hvars ändamål är alt undergräfoa Preussens ställning i Europa. Denna sträfvan efter att störa Europas lugn och enigheten mellan Österrikes folkstammar, endast för att uppväcka hat och fiendskap mot Preussen, blir ett brott mot den historiska sanningen. Historien skall ställa dessa politiska mordbrännare och deras anförare (Beust) inför sin domstol. De skola bli bortjagade från sina lögners skådeplats, följda af de gäckade nationernas förakt och förbannelser! Det, som bragt Bismarcks organ i ett sådant raseri, att det hotar Beust med, att han snart skall bli bortjagad, är närmast en artikel i ÅPester Lloyd, der det talas om bismarckska tidningarnes förbictrade polemik mot Deakpartiet och mot den ur detta partis midt framgångna ungerska regeringen. Xordd. allg. Zeit. anser det för sin pligt att göra ungrarne uppmärksamma på, att rikskansleren Beust drifver med dem ett skamlöst spel, genom att upphetsa dem mot Preussen. Det heter neml. i den osficiösa Pester Lloyd för d. 23 d:s: Om vi öfverallt möta grefve Bismarcks hand, der det gäller att bereda oss svårigheter; om vi genom vår eftergifvenhet mot de icke-ungerska nationaliteterna endast derför ej kunna ernå något, emedan de ständigt hoppas att kunna förverkliga sina planer genom en af Bismarck framkallad allmän omhvälfning; om grefve Bismarck på detta sätt ständigt sätter knifven på vår strupe — välan! må då lösen vara: Öga för öga, tand för tand! Vi skola då söka att genom alla upptänkliga medel förlama och försvaga Österrikes och Ungerns intrigante motståndare. Vi skola idka ungersk politik med alla de medel, som synas oss gagneliga, och, om man tvingar oss, äfven med welfiska, sydtyska eller andra medhjelpare. Vår kamp blir då endast till nödvärn, och grefve Bismarck skall till sin förvåning erfara, att den ungerska opposition, med hvilken han fortfarande koketterar, icke står på hans, utan på vår sida. Nordd. allg. Zeit. slutar sin artikel med orden: Ungern sväfvar i stor fara att bli offer för den wienska kejsarpolitiken. Till denna upphetsande skärmytsling fogar den moderata Köln. Zeit. följande anmärkning: Under alla dessa ömsesidiga beskyllningar är det emellertid visst och sannt, att mellan Preussen och Österrike icke den vänskapliga stämning råder, som man i fredens intresse skulle hoppas och vänta. Vi kunna ej se något skäl, hvarför Preussen och Österrike icke skulle kunna nu bestå i vänskap och fred vid hvarandras sida, och vi skulle med uppriktig glädje helsa allt, som kunde bidraga till att undanrödja det ömsesidiga misstroendet. Parisertidningen La France säger: Det utmanande språk, som tidningarne i Petersburg och Berlin föra mot Österrike, är alldeles stridande mot den ställning, som betecknas af ett konseqvent sträfvande från stormakternas sida efter att upprätthålla freden. Detta språk är otidigt och opolitiskt. — Vi kunna härtill anmärka, att dessa angifna tidningar just äro organer för de ryska och preussiska kabinetterna, så att bakom deras yttranden antagligen dölja sig politiska planer, hvilkas samband med händelserna i Orienten ej böra kunna undfalla någon. Det är naturligt, att man i Frankrike, der man önskar att tillsvidare se krigsutbrottet uppskjutet, med missnöje iakttager nämnda tidningars hållning, emedan en fientlig upphetsning lätt kan göra konferensens fredsförsök om intet. Till denna konferens ha Turkiet och Grekland blitvit af Frankrike, som nu har trådarne i sin hand, inbjudna. Vi veta ännu icke med bestämdhet, om de mottagit inbjudningen, ty motsägande rykten äro i detta fall i omlopp. Frankrikes förslag till konferensbasis omfattar nemligen icke hela Turkiets ultimatum, utan äro derifrån uteslutna de tvenne sista punkterna, på hvilka Grekland förut bestämdt förklarat sig ej kunna ingå, neml. — — —