Göteborgsposten – 31 december 1868, sida 1

i a a örD. E. BUNNIERO VALID —— — — —ö— 0 — — General Ilazelius fick derefter ordet. Han dem rinrade först derom, att man ej kunde före— rå honom brist på öppenhet i politiska fråsor. Han hade varit utgifvare af em politisk : idning och sjelf ansvarig utgifvare för denfortamma. Han ville yttra sig med samma öpögor enhet som alltid. Striden, som nu fördes här, kan sällde icke om en liberal eller en konservativ syn skulle väljas; frågan var om en liberal eller en möj ny-liberal kandidat skulle utses till riksdagsman. i; Ingen enda konservativ kandidat — med untilll dantag kanske af kapt. v. Francken — hade i i tidningarne nu blifvit uppställd. Revisionsi sekreteraren Lindhagen var ej konservativ; i gar han är liberal, liberalare än tal. sjelf, och han gäl tvekade ej att utsäga det: hr Lindbagen är i hu! de liberalas kandidat (bravo! hyssjningar. — i stä Ordföranden manade till tystnad med handen Tv i stället för med klubba, som ej tillställts ho, hag nom). De ny-liberalag sträfvanden voro ej i förenliga med fäderneslandets väl; de hade iint utfärdat ett program. flera punkter af den sk beskaffenhet, att det borde motarbetas. Hr ! or Mankell hade sagt, att den indelta armen hade up spelat ut sin roll. Kunde man väl säga det A om en armå, hvilken vuxit upp från samma arme som den, hvilkon kämpat vid Narva, Holoffha nin och Pultava? — Tal. slutade sitt lifliga i ha föredrag med att uppställa hr Lindhagen som al kandidat. (Nej! Nej! Ja! Hedin!) — Ja, — mina herrar, inföll general Hazelius lifligt, icke det ny-liberala partiets, utan det liberala partiets kandidat!Flera i församlingen ropade: Hedin! Hedin skall yttra sig! Hr Hedin trädde upp på tribunen. Han började sitt kraftfulla, lugna och alltigenom värdiga föredrag med en öfversigt af skilnaden mellan politiska principer och politisk praktik. Denna del af föredraget var måhända alltför abstrakt, alltför djupt filosofisk för att fullt fattas af flertalet, men desto lättfattligare blef tal. då han berörde de reformfrågor, för hvilka han ville arbeta. Bland dessa ställde han främst reformen af den kommunala rösträtten (några så bravorop.) I afseende på den stora drifkraften för det politiska lifvets utveckling, personlighetsprincipen, så vore tal. öfvertygad att den skulle tillvinna sig erkännande; men tal. skulle alldeles icke säga nej för en graderad röstskala, om den uppgjordes ärligt; den utgjorde då en medelvägsreform, vigtig och oumbärlig för den medborgerliga andans utveckling, tills den stora reformen successive kunde införas. — I den religiösa frågan ställde sig tal. på den reformerande ståndpunkten. Statsmakten — regering och representation — bör icke inverka med tvångslagar på troslifvet. — Till embetsmannaväldets inskränkning ville han äfven medverka; deri låg icke något angrepp mot embetsmännens erkända redbarhet och intelligens; men de drogo för stor del af statsinkomsterna, och embetsväsendet tager för många intelligenta krafter från produktiva ändamål. — I afseende på undervisningsfrågan, så ansåg han elementarskolorna nu egentligen vara embetsmanna skolor och alldeles för litet var gjordt för folkskolornas utveckling. — Talaren slutade sitt föredrag, som afhördes under djup tystnad, med en vacker erinran derom, att valmännen icke borde göra för stora anspråk på Blanches efterträdare och ej anse det som ott öfvermod, att vilja efterträda honom. (Talaren helsades med lifliga bravorop; några hyssjningar). om nu ordföranden hade haft en klubba och derjemte frågat: anses diskussionen vara afslutad? Men hr Hierta gjorde ej så. Endast en öfvad talare hade möjligen kunnat med framgång försöka sig att uppträda efter hr Hedin. Men — Kammarherren Boij fick ordet. Han hade nog öfvertänkt hemma hvad han skulle säga; men alt precist få fatt på det var ej så lätt, och han trasslade snart in sig i paradoxer, sådana t. ex. att här alldeles icke vore brist på kandidater, att här alls icke fanns några partier, att i reformväg vore nästan allt ogjordt, att värnepligten vore en stor börda för dem som stodo under strecket, att man i afseende på försvarsväsendet alldeles icke reflekterade till uppfioningarnes makt — — och ett så våldsamt stampande uppstod, att talarens svaga stämma öfverröstades. Ordföranden äskade tystnad med handen formerad till klubba. -Mina herrar! sade hr Boij, ni tyckas verkligen behandla frågorna på ett högst besynnerligt sätt! Jag skall derföre öfverlemna