Göteborgsposten – 31 december 1868, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 30 December. Föreställ er icke att vi Stockholmare, huru begifna på nöjen vi än anses vara, kunna så förgäta våra pligter, att då vi kallas till ott valmöts för att utröna hvem som vill och kan blifva August Blanches efterträdare i Andra kammaren, vi derifrån uteblifva. Det är derföre med en känsla af stolthet som jag kan meddela er, att af hufvudstadens flera tusen valmän åtminstone ett tusen, jemte åtskilliga icke-röstberättigade, villigt hade lyssnat till de tolf riksdagsmännens i hufvudstaden kallelse att i går afton möta å nedra börssalen, som för tillfället var, med iakttagande af den strängaste sparsamhet, klent upplyst. Ur L. J. Hierta beträder tribunen, tager af sig hatten, bugar sig djupt för församlingen, man ropar tyst! och hr Hierta erirnar att han, såsom den äldste af hufvudstadens representanter, tagit sig friheten öppna mötet för att anhålla det en ordförande måtte utses. — Kanske general Hazelius : frågar talaren. Nej, en af de tolf! svarar hr Hazelius, som stod midt framför. IIr Hierta! Hr Mierta!ropas allmänt. IIan tvekar; men hans namn upprepas ånyo lika högljudt, han bugar sig återigen djupt, intager ordförandestolen och uppmanar dem som vilja framställa några kandidater att uppgifva deras namn. Husegaren Hagström beträder tribunen och tackar först hufvudstadens riksdagsmän i Andra kammaren derföre att de utlyst mötet. För sin del trodde han att alla de i tidningarne uppställda kandidaterna voro bra och atrustade med både klar och skarp blick i alla vigtiga samhällsfrågor; men då deras förmåga kunde vara olika, äfvenså deras åsigter om huruvida samhällsutvecklingen skulle gå fortare eller långsammare, så ansåg talaren nödvändigt att kandidaterna borde uttala sina åsigter. . Häradshöfd. Hultgrsn tillkännagaf att i de nyliberalas klubb, der tal. var sekreterare, hade kapten Mankell blifvit uppställd såsom kandidat. Tal. hade sig äfven bekant att flera riksdagsmän från landsorten, hvilka hr Mankell under riksdagen biträdt med undervisning i armefrågan, äfven önskade att hr M. måtte bli representant. Kapten Mankell yttrade derefter att gevast efter Blanches död hade man ansett af vigt att tillvägabringa enighet vid valet af en liberal representant. Man hade föreslagit både kand. Hedin och talaren. Men då han ansåg att den förre, på grund at sina mångsidiga studier och äfven andra egenskaper, vore tal. öfverlägsen, så betraktade han som en helig pligt att vika (bravo!). Enighet bland de liberala vore af vigt, ty de konservativa voro bättre disciplinerade. Tal. ville för sin del och äfven i den tidning, som han kunde inverka på, arbeta för hr Hedins val. Emellertid ville tal. nu begagna tillfället att yttra sina åsigter i armäfrågan, emedan man för att motverka hans val, hade påstått att han ville bibehålla indelningsverket. Absolut behöfligt var det ej, då en lämpligare armeorganisation kunde åstadkommas. Men tillvägabringandet af en annan stam för nationalbeväpningen n. Å skulle medföra stora uppoffringar, och minsta öfningstiden vore den i Schweitz införda 5 4 6 månader. (Om jag icke missförstod MM n. I Mankells yttrande, så var han i realiteter än, mera för än emot indelningsverket). Ordföranden trodde sig ej misskänna för Ä samlingens tänkesätt, då ban tackade hr Man na, I kell för det han yttrat i armöfrågan. a resa — —