Göteborgsposten – 28 december 1868, sida 1

— — — — — — — — Var så god stig upp sir. Jag måste släcka ut elden nu. Skall jag visa er till ert rum? Jag hade min nattsäck och min hatt vid min sida. Jag lutade mig ned för att taga upp dem och följde min ledsagerska. Om hon ej gått förut med ljuset, skulle jag bestämdt ha brutit halsen af mig i den gamla trappan, som visserligen var vid nog men lika svår att färdas på som en byväg och med stora hål här och der, i hvilka jag satte fast klackarne på mina stöflor. Det måste ha vant ett ganska stort hus. Jag gick nedför en lång korridor, derefter vände vi omkring ett skarpt hörn och gingo vidare, nästan i mörkret, ty min rödögda väninnas ljus var ej annat än en talgdank och gaf knappt något sken ifrån sig alls. Vi stannade slutligen framför en låg dörr. Flickan öppnade den, ställde sitt ljus på nattduksbordet och tillslöt dörren ljudlöst bakom sig. Jag fattade ljuset och höll det öfver mitt hufvud för att få en föreställning om mitt sofrum. Det var ännu mera förfallet än rummen i undra våningen. I Väggarne syntes svarta som bläck, golfvet var naket; vid ena ändan fanns en säng som beqvämt skulle kunnat rymma sex personer, men den saknade sängomhängen; bäd