Göteborgsposten – 28 december 1868, sida 1

ban fick ej tid att hemta sig från sin förvåning. — Till ec tjenst, John, sade värden i beslutsam ton, i det han tog den andre vid armen och ledde ut honom. : De öfriga suto tysta, men den ene efter den andre troppade slutligen af utan att försöka något fiendtligt närmande till min person. När jag slutat min supå, gick jag tillbaka till elden. Den hade brunnit ut, men då jag rörde omkring i kolen fanns ännu någon glöd qvar. Antingen det var en verkan af kontrasten mellan kölden, för hvilken jag förut varit utsatt, och den värme som rådde i rummet eller tillfölje af whiskyn, alltnog jag hade blifvit mycket sömnig. Mycket sömnig och på samma gång ovillig att gå till sängs. I detta halft vakna, haltt slumrande tillstånd tänkte jag att jag lika gerna kunde stanna der jag var och tillbringa natten framför eldbrasan. ; Men jag fick ej frihet att välja. Jag måste ha slumrat in helt och hålletf; jag hade en känsla som om jag fallit ur bädden. Jag spärrade upp mina ögon och såg den rödögda flickan vid min armbåge. Jag kände med mig att jag måste ha företett en löjlig anblick, men hennes ansigte var fullkomligt orörligt.