Göteborgsposten – 23 december 1868, sida 2

provinsdialekt, var den ej det ringaste lik den obegripliga dialekt jag varit van att under sista delen af min resa så höra. Så snart hon gått, mumlade en af karlarne något, som jag tyckte lät som Walesiska; en annan höjde på axlarne; men en äldre man som satt midtemot skakade varnande på hufvudet och yttrade några hastiga ord, som tycktes mig vara ett afrådande af något förslag som den förste talaren framställt. Jag var alltför stelfrusen efter åkningen ute i kölden för att vilja gå upp på mitt rum innan jag superat, i annat fall skulle jag ha varit glad att bli qvitt detta sällskap. Jag visste med mig att jag ej skulle kunna fördraga oforskämdheter och dock vågade jag ej, med det stora ansvar jag var iklädd i och för den tunga plånboken i min bröstficka, riskera en tvist med personer som så mycket liknade tjufvar och mördare. Någonting i sättet hvarpå flickan sagt mig hvar hon skulle ställa min supt hade gifvit mig en vink att förhålla mig tyst, och hvartenda ögonblicks iakttagelse stärkte mitt beslut att förhålla mig lugn. Det var klart att de allesammans voro berusade, och då flickan bar in brickan till mig, begärde de mera bränvin. — Nej! svarade hon höfligt, men i en så fast och afgörande ton, att det ej var möjligt att misstaga sig om hennes mening; ej i natt gentlemän. Far kommer på ögonblicket, och han tillåter ej att mera bränvin serveras vid denna tid af dygnet. (Forts.)