Göteborgsposten – 23 december 1868, sida 1

ster hand, till hvilket dörren måste ha stått öppen. Jag ville ej vara en lyssnare och skulle just aflägsna mig derifrån då jag hörde yttras: — En Londonerbo? Åhå! Några kappsäckar eller saker? — Jag såg en nattsäck, men ej särdeles stor. — Skaffa den undan var svaret och derefter blef det alldeles tyst. Jag vet ej huru personer i allmänhet känna sig till mods under dylika förhållanden. I melodramer eller romaner tror jag det brukar gå så till, att hjelten med förvånande sinnesnärvaro rusar ur den tjufhåla, hvari han fruktar att han fallit, och genom någon otänkbar lycklig omständighet finner antingen en vän eller en polisbetjent vid hörnet af nästa gata; men jag är en helt vanlig och prosaisk dödlig, och jag bekänner att tankarne födas trögt i min hjerna, såvida det ej är fråga om siffror; ty då kan jag göra mina beräkningar hastigt nog: Innan jag öfvertänkt betydelsen af detta samtal, hade jag hunnit tillbaka till disken, och i nästa ögonblick trädde den rödhåriga flickan från en liten bakdörr inom densamma. — Behagar ni gå in i salen, sir, der