Göteborgsposten – 19 december 1868, sida 2

Från Utlandet. Våra läsare hafva af gårdagens telegrammer till denna tidning sett, hurusom orostormen mellan Grekland och Turkiet alltmera tilltager i styrka, fastän alla makterna — om Ryssland är med, känner dock ingen säkert — bestämdt förklara sig skola hindra utbrottet af ett krig. Denna förklaring må nu gälla hvad den kan; men vi förstå ej, huru detta skall kunna vara möjligt, om Grekland och Turkiet sjelfva icke kunna förmås att gifva efter — såframt man icke påtänker en dynastiförändring i Athen; men någonting så entaldigt kan man väl ej gerna tilltro makterna. De skulle derigenem endast yttermera stadga konung Georgs sympatier hos grekerna samt söra det omöjligt för någon annan furste att efterträda honom. Grekland skulle således bli en republik; men att härmed ej något varaktigt lugn skulle kunna skapas i de orientaliska angelägenheterna, bör väl vara temligen klart. Grekland måste derför med varsamhet behandlas. Turkiet återigen har redan för mycket engagerat sig att kunna gå tillbaka, och dessutom har den fordne engelske utrikesministern, lord Stanley, genom sitt oförsigtiga yttrande att Turkiet är en söndersallande stat, så godt som tvingat det att visa motsatsen, för att icke bli uppätet af alla dessa öppna och hemliga fiender, af hvilka det är omgifvet. Ju mera vi betrakta saken, desto mera invecklad synes oss frågan vara, och, i sanning, knuten kan bli svår, mycket svår att lösa. Det är möjligt, att ett afvärjande af krigsutbrottet ännu kan för ögonblicket åstadkommas; men huru länge skall väl det vara? Det gamla året tyckes ej ända väl, och det nya artar sig till att vilja inträda i tiden med väldiga stormbyar. Emellertid är diplomatien ytterst verksam, och den sranske utrikesministern Moustier har tillochmed ölveransträngt sig, för avt åstadkomma en lösning i godo, så att han ligger lifsfarligt sjuk. Men hvad allt kan ej också denna ömtåliga orientaliska fråga afla, om den väl blir en gång upprörd? Österrike botas i ej ringa mån deraf, och det är derför icke heller underligt, att v. Beust anstränger alla krafter, för att draga vestwakternas kabinetter med och få dem till att ingripa. Detta ser naturligtvis ej Preussen gerna, huru mycket det än ger sig mine af att vilja arbeta med för fredens upprätthållande. Kifvet mellan Wien och Berlin synes ock börja antaga en mer och mer retlig karakter. Läsaren torde erinra sig, att Bismarcklji dep.-kammaren velat uppträda till försvar för v. Beust mot deputeraden Wölfels angrepp, hvilken beskyllade Beust för att låta sig uteslutande ledas af hämndplaner mot Preussen. Bismarck sade bl. a., att han förut alltid stått på god fot med sin kollega i Wien. Efter detta dep.-kammarens sammanträde d. 10 d:s skickade den österrikiske gesandten i Berlin, grefve Wimpfen, en telegrafisk berättelse om Wölfels och grefve Bismarcks uttalanden till rikskansleren i Wien. På meddelandet om, att Bismarck framhållit det vänskapliga förhållande, som alltid rådt mellan honom och Beust, samt att han gerna uppträdt såsom hans försvarare, om stället och förhållandena så tillåtit, sände rikskansleren i Wien oförtöfvadt följande telegrafsvar: Jag har blitvit mycket angenämt öfverraskad. Jag beklagar endast, att min hr kollega icke i verkligheten åtagit sig mitt försvar, emedan jag i så fall varit alldeles säker om att bli frikänd. Grefvarne Bismarck och Beust känna hvarandra mycket väl: Bismarcks kollega i Wien svarar i samma ironiska ton, i hvilkan den nordtysko förhundskansteren sörbla