Göteborgsposten – 19 december 1868, sida 1

ser han sig icke forr an han hos hr N. Yel lerström (D. F. Bonniers bokkandel) gjort sitt val bland de många bevis på litografiens, stålstickets och oljefärgstryckets höga ståndpunkt i våra dagar, som der från alla håll vinka honom. Nu tror ni kanhända, att mannen fått nog för den här Julen? Visst icke. Hans fästmö har snille, derföre måste bland julklapparne äfven finnas prot på våra bästa författares förmåga, vare sig att den yttrar sig i Svenska Akademiens Handlingar eller i kalendern Flora, men hon har äfven smak och derföre gäller hans sista besök någon af stadens finare confiseurer, hrr C. Nissen, G. B. Lindberg eller fru Carin Nordgren, hvars Äpplebullars och andra delikatessers rykte sålunda skall, extra muros, kunna spåras ända till Stora Gödinges råmärken. Nu först börjar den ädle ynglingen att tänka en smula på sig sjelf — och hvem dristar väl att förtänka honom det? En ny uppsättning tjusaropersedlar beställes hos J. Josephis Nachfolger, hr G. Kling, och några par fotförminskare hos hr J. A. Johnsson, hvars fönsteroch tidnings-skyltar hos landsbygdens alltmer tillgentilnande son väckt en viss känsla af med vördnad blandad beundran. Också utbrister han, då han lemnar butiken: Men öä inte alla di andra rasande på den karlen? Vännen svarar: Il ne faut pas se fåcker äpropos de bottes! Vi låta detta svar gälla som sensmoral för hela vår lilla julvandringsskizz och lemna de båda vännerna stående midt på Drottninggatan, der vi hoppas att åter träffa dem nästa år vid den här tiden. Stadsfullmäktigvalet har i vanligt lugn försiggått. Med glädje ser man att denna gång flera jemförelsevis yngre krafter blifvit kallade att deltaga i rådslagen å Mindre Börssalen. Måtte de der föra samhällets talan utan menniskofruktan, sig sjelfva till heder och samhället till båtnad! Mindre Börssalen har nu en tid bortåt tre aftnar i veckan varit uppfylld af en lifligt intresserad åhörareskara. Det är professor C. R. Nyblom, aom genom sina fängslande föreläsningar om Poesiens väsen och arter samt hennes historiska former hos Grekerva skänkt vår bildade allmänhet den dubbla njutning som en verkligt vetenskaplig, men ändå lättfattlig föreläsning och ett öfverlägset föredrag förenade skänka. Det bevisar i sanning en ovanlig förmåga hos föreläsaren att så som prof. N. kunna rycka med sig åhörare, af hvilka de alraflesta nu införts i de klassiska studiernas helgedom, och detta så mycket lättare som föredraget icke varit bemängdt med glosor eller citater, hvilka härvidlag helt enkelt varit obegripliga. Man måste sjelf vara skald för att så helgjutet kunna återge en Alceus, Sapphos, ZEschylus och Sophokles oförgängliga skapelser, ty de flesta af prof. N:s citater ur nämnde förf. äro hans egna öfversäctningar. Tre, högst fyra skådespelare var allt hvadåde gamle mästarne behöfde för återgifvandet af sina mästerverk, koren oberäknad. Vår tids dramaturger behöfva flera, men man tår icke allt hvad man behöfver. Koren finnes nog, kanske mer antik än behöfligt, men hvar finnas skådespelarne? Svar: Lundgrönska sållskapet i Jönköping, der man dessutom ger sällskapsspektaler med benäget biträde af sjeltvaste Signe Hebbe och vidare har sin öronfägnad af Zedelerska sällskapet och sin ögonfägnad af hr Lerberg och hans kajak; hr Elfforss tjusar publiken i Ystad och hr Rohde i Malmö, der fru Cederberg sjunger, så att det är ett nöje att se henne; under det mystiska kollektivet Associationssällskap drifva tre olika bundtar artister sitt spel i Uddevalla, Norrköping och Sundsvall. En viss hr Stetter får af sistnämnde stads publicistiska organ det trefliga rådet att mera omsorgsfullt inläsa sina roller, emedan ett ofta upprepadt vädjande till sufflörens bistånd alltid inverkar störande. Norrköping hedras derjemte med besök af verldens minste och mest berömde dverg, den verklige amiral Piccolomini, 37 år gammal och endast 30 tum hög, som i London på grund af sin vackra(?) kroppsskapnad och isynnerhet sitt artiga och angenäma uppförande lyckades vinna sjelfva H. M:t drottning Victorias bifall, och Upsala-Postens teaterreferent böjer knä för Sveriges om icke störste, åtminstone längste skådespelare, hr Westermark, som i sjelfva universitetsstaden (med framgång!) förverkligat den sublima iden att i egen hög person framställa — Carl XII:s-statyn i Stockholm. O Roscius, o Talma, så djerft kan man i vår praktiska tid vid ett af den nationella bildningens högsäten gyckla med den gudomliga konsten och ändå vinna bifall. Vid detta bifall tycka vi oss i fantasien skåda ett vemodigt leende på vår yppersta sångerskas läppar! Till slut ett litet ordspel, som en god vän skickat oss tvärs öfver Atlanten. Engelska verbet to buss är som bekant detsamma som svenska ordet kyssa — pussas. Man kan sålunda säga att Rebus — kyssas i flera repriser, Pluribus 2mkkyssa hvem som helst utan åtskilnad, Blunderbus — kyssa orätt person, och Erebus kyssas i mörkret. Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.)