Göteborgsposten – 18 december 1868, sida 1

Du är den lyckligaste af oss båda, det är min tanke. Notarierna i embetsverken äro sria klockan fyra och kunna hvarje dag taga sina promenader i parkerna, om det så lyster dem. Jag önskar att min far hade samma åsigter som din mor. — Du känner den ena sidan af deras lif, Frank, men du känner ej den andra. Du är, när man rätt betraktar saken, den slösaktigaste och öfverdådigaste karl jag känner. Du är ungefir Ika mycket i stånd att lefva på nittio pund om året — och det är allt hvad styrelsen bestå: i början — som prinsen af Wales. Nej, du har långt mera lysande utsigter. — Jo, jag tackar, jag. Skulle du verkligen önska att de voro dina? sade Frank. — Oaska! Jag kan knappt säga dig hvad jag skulle vilja gifva till — ej för att vara i dina kläder, naturligtvis — men för att ha en plats på din fars kontor. Frank smålog och hvisslade. IIan var en förträfflig ung man, ehuru alldeles olämplig för affärer. Innan han varit hemma en vecka, bjöds jag på middag till hans fars stora hus i Tottenham, och inom fjorton dagar derefter var jag anställd på kontoret i Mincing Lane. Min mar teckto oj om det i bäxi i an Jng a