Göteborgsposten – 17 december 1868, sida 1

SARV oc 101 VID: Vu val vu vniva PAU att, då vederbörande till principen medgåtvo riktigheten af massans i vissa tidningar uttalade anspråk, genom att nedrifva en del af läktaren, steget icke togs fullt ut. Den lidelsefulla häftighet, med hvilken den tygellösa pressen härvid uppträdde och, genom att gifva form och ett slags tryckt berättigande åt massans ovilja, så godt som manade pöbeln till att med våld skaffa uttryck åt sin harm öfver vederbörandes okloka handlingssätt med läktaren, kan å andra sidan icke ursäktas. Den har också väckt utom hufvudstaden så allmänt ogillande, att vi nästan befara att denna skamfläck på hufvudstadspressens sköld skall till den grad förringa motståndet mot de försök till inskränkningar i tryckfriheten eller rättare dess missbruk, som med bestämdhet väntas, att dessa inskränkningar kanske skola med större lätthet, än man tror, kunna vinna för sig riksdagens majoritet. Den allmänna meningen — såvidt vi kunna bedöma den, vi upprepa det — slutar vidare, att, sedan det nu visat sig med bestämdhet att polisen vid det olycksaliga tillfället icke förmådde ensam stäfja pöbelns oväsen och att äfven en mängd bättre klädda personer vägrade efterkomma uppmaningen från ordningens upprätthållare att aflägsna sig, vederbörande myndighet ej kunde handla annorlunda, än den gjorde, då den efterskickade truppförstärkning. Då det oaktadt oväsendet fortfor och folkskockningen tilltog samt visade orobådande tecken, var det en skyldighet för vederbörande att låta uppläsa upprorslagen, på det att en hvar måtte kunna inse vådan af att längre deltaga i oväsendet och förstå de följder detta kunde draga med sig. Ej ens detta hjelpte. Skränet fortfor. Oqvädinsord och skymfiga tillmälen utslungades mot trupperna, hvilka dock voro kommenderade fram och förböllo sig fullt defensiva. Ehuru beklagligt och ogiltigt, kan man likväl icke undra öfver att trupperna till slut grepos af harm mot denna skränande hop, som ej drog i betänkande att på detta sätt kasta skugga öfver en nationalhögtid af den allvarliga och upphöjda art, som här förestod. Alldenstund man aldrig kan veta, hvad folkskockningar af karakter som denna kunna leda till, var det myndigheternas pligt att, då alla andra försök i godo misslyckats, låta trupperna skingra folkhoparne, till förekommande af ännu värre dåd. Massans eget beteende att genom stenkastning mot trupperna såra flera soldater ledde, så tror man här, till förbittring å dessas sida, så att de möjligen icke gingo till väga med den hofsamhet, som vederbort. Men då hittills ingen person anmält sig hafva blifvit skadad, fastän Aftonbladet liksom lifgardets chef dertill uppmanat och fastän Fäderneslandet bjudit kostnadsfria rättegångsbiträden åt dem som vilja anklaga, föreligger här ingen faktisk grund, hvarpå man kan bygga sitt omdöme. Deremot är det bevisadt, att lifgardister ej blott förfördelats, utan äfven sårats Den allmänna meningen fordrar orosmakarnes straffande, önskar äfven att bevis måtte anskaffas på skador tillfogade af soldatesken, men eger jemväl full rätt att allvarligt be-. gära, det hela hufvudstadens press nu inslår en hofsammare ton, än den hittills begagnade, på det icke nya upptåg och oroligheter måtte framkallas och ordningens upprätthållare ej för framtiden må beröfvas makten att fredligt afböja störande uppträden. Vi hoppas, att de af hufvudstadens tidningar, som hysa aktning för sig sjelfva och vilia opartiskt och lugnt bedöma de beklagansvärda förhållandena samt gifva nödig kraft åt sordringarne om de verkliga brottsligas straffande, dela våra åsigter och att de, likasom vi, uttala sitt starka ogillande af det sätt, hvarpå man söker indraga i detta rännstensgräl vissa högt uppsatta, de der böra och måste stå tillräckligt högt, för att vara fredade för ovärdig smutskastning, såframt man icke just vill begagna tillfället, för att rikta hugg mot konungadömet eller nedsätta dynastien — ett ovärdigt handlingsätt! Tidskrifter. Af Framtiden, tidskrift för fosterländsk odling, utgifven af Carl von Bergen, har tredje häftet kommit oss till handa och vitsordar, genom sitt fängslande och goda innehåll, såsom berättigadt det anseende, denna tidskrift redan tillvunnit sig. En hvar af de deri befintliga uppsatserna förtjenar uppmärksamhet och läses med det mest oblandade nöje. Raden af desamma börjas med en artikel af P. A. Siljeström kallad: Om Folkskoleinspektionen i hvilken förf. vill bevisa det gagna denna inspektion utöfvat och fortfarande utöfvar, derigenom att den kastar ljus öfver folkskolans förut alltför ofta i dunkel höljda förnållanden. Förf. gör en upplysande sammanfattning af de olika folkskoleinspektorernas berättelser af hvilka framgå den slutsatsen, att det förnämligast är pastorerna i församlingen, som upprätthålla undervisningen. Förf. finner detta beklagligt, men framhåller några omstänligheter, hvilka synas oss gifva skäl för denna felaktighet. Han menar, att hela skolrådsinstitutionen saknar egentlig inre organisation, hvilket verkligen icke vittnar särdeles förlelaktigt för de sjelfskrifna ordförandenas förnåga att uppfatta sitt åliggande. Det brucas ej sammanträden på bestämda tider, ej ågon fördelning af göromålen, ej någon de särskilda ledamöternas inspektion öfver de särskilda skolorna i församlingen, jemte dermed öljande redogörelse inför protokollet o. s. v. Jafta är hofvdlsafnlla anmärkningar arch mad o — -— -— FA TERO RP EZ —— V—— —22 F—— —