Göteborgsposten – 15 december 1868, sida 1

skräckt och kastade en blick på hans grå hår och på hans magra, aftärda gestalt. Tjugotvå år! och nu är ni? — Ja, vi äro väl ungefär lika gamla, sade han i mild och vemodig ton; men för er går ridån upp och för mig är skådespelet redan slutadt. Jag berättar er ej min fängelsehistoria, ty jag vill hvarken mäta mig med Silvio Pellico eller Picciola. Jag har ej lidit så mycket som den förste, och den andliga metamorfos som föregick med mig är ej så intressant som den Saintino har beskrifvit, ehuru det ej är brist på likhetspunkter. För mig gick den ena dagen som den andra. Då jag efter ett års förlopp började astyna af brist på luft och rörelse, erhöll jag tillstånd att hvarje dag emot solnedgången stiga upp på det platta taket under bronzengeln, hvarest det lilla kapellet St. Michael inter nnbes är uppfördt. En soldat var min daglige ledsagare, och han hade befallning att låta mig bli deruppe så länge jag ville. Denna tillåtelse förorsakade på en gång ett lidande och en njutning för mig. Från denna punkt är den mest paradisiska utsigt öfver hela det romerska landskapet, hvilket i den nedgående solens strålar får en skönhet, som ingen pensel kan återgifva; men hvarje :gång