Göteborgsposten – 15 december 1868, sida 1

IlOTmen. Det var åtemin fars namnsdag och det var naturligt att min blick först uppsökte den villa, hvarest kärleken till Maria Ännunziata just på denna dag börjat spira upp i mitt bröst. Att den skulle slå så djupa rötter drömde jag minst om. Ett par stora tårar rullade långsamt ned för mina kinder, I detsamma kastade skildtvakten geväret ifrån sig. Jag vände mig om. Han låg för mina fötter, kysste mina händer och sade med tårar i ögonen: — Excellenza! känner ni ej igen mig? Jag är Cecco, er trogne Cecco, som är här för att rädda er! Jag ville tala, men han afbröt mig. — Det är ingen tid att förlora! Nere i er cell finnas drägter tör oss båda. Få minuter derefter gingo vi förklädda till landtmän, ut ur mitt fängelse. Vi gingo trappa upp och trappa ned utan att möta en monniska. Omsider stodo vi framför en tung