Göteborgsposten – 14 december 1868, sida 2

och gick. Min sot förde mig åter bort till Corson, men här hade scenen plötsligt blifvit förändrad. Den långa gatan såg ut som ett rörligt ljushaf. Alla hade tända vaxljus i händerna, och hvarochen sökte försvara sitt ljas och utblåsa sin grannes. JIoccol! moc colr Senza moccoli! che vergogna! ljöd det från tusen röster på en gång, under det alla voro upptagna med att tända och släcka. Dessa scener som höra till det vackraste i romerska folklifvot och i hvilka jag så ofta med passion deltagit, förekommo mig nu löjliga och barnsliga. Jag gick tvärs öfver Corson för att komma in på en sidogata. Ett elegant equipage höll vid hörnet och spärrade vägen. En herre stod upprest i equipaget och sökte med en näsduk på en lång stång att släcka ljusen omkring sig. Jag ville ej tro mina ögon: det var min bror — och han var ensam! I ett nu var jag uppe på fotsteget. Jag grep honom i bröstet och slungade ned honom i vagnen. — Eländiga brodermördare, träffar jag dig ändtligeni ropade jag till honom och i detsamma brände min hand på hans kiad. Tag detta Kainsmärke och låt det så länge du lefver erinra dig om din skam. Han ville resa sig upp och göra motstånd.