Göteborgsposten – 14 december 1868, sida 2

— Gripen denne vanvettige, ropade han till sitt folk, men de hade utan tvifvel kännt igen min stämma och rörde sig ej. Jag kastade honom med förakt tillbaka i vagnen och gick. Då jag kom hem låg ett underbart lugn öfver min själ. Jag sof hela natten och då jag steg upp, hade jag en känsla som om mina räkenskaper med verlden voro uppgjorda och som om jag från detta ögonblick hvarken hade någonting att hoppas eller frukta. Jag klädde hastigt på mig och skyndade ut i det fria. En otörklarlig makt drog mig bort till de ställen jag alltid högst älskat. Jag vandrade igenom salarne i Vatikanen och sände liksom en afskedsblick till hvart och ett af de föremål, hvilkas skönhet jag så ofta beundrat. Från Vatikanen ilade jag ned till Forum, kastade ännu en blick öfver dess herrligheter och på detta sätt fortfor jag, så länge det var något qvar af dagen, med rastlös ifver och en verklig ångest för att jag kunde ha glömt eller förbisett något. Då jag kom hem var det mörkt. Jag genomgick ännu en gång i tanken allt det sköna som mia blick uppsäogat under dagen; derefter tände jag ljus och satte mig att läsa i Leopardi. Jag hade ej läst länge då jag hörde va