Göteborgsposten – 14 december 1868, sida 1

mad ljusstake af messing i handen och tog vänligt emot mig. Hon förde mig in inågra hyggliga smårum, der mina stora och dyrbara möbler togo sig besynnerligt ut mot de låga väggarne och det omålade brädgolfvet; men man hade låtit mig behålla mina böcker, och det var det vigtigaste. Det kostade ej litet på mig att bli förtrolig med den tanken, att jag var utstött ur min fars hus, att jag ej mera skalle återse min mor, och att den himmel var stängd för mig, som jag i ett ögonblicks berusning hade drömt om. Jag gret af raseri och min första tanke var att bortkasta ett lif som ej längre hade något värde för mig. Mitt sinne var i en sådan spänning, att jag fruktade för mitt förstånd, och allt hvad jag företog mig bar prägeln af en passion som hotade att förtära mig. Min enda tröst i all denna nöd var den förståndige Cecco, som alltifrån det han var gosse hade tjenat i min familj som jockey och förridare. Straxt efter det han kommit till oss, gjorde vi en dag i vagn en utflykt till Tivoli, det gamla Tibur, som Horatius och Catullus så vackert besjungit, men hvilket nu tidens romare ha gifvit det föga berömwande vitsordet: