Göteborgsposten – 14 december 1868, sida 1

Tivoli di mal conforto O priooe, o tira vento, o suona a momo Det skulle ej heller förneka sitt rykte denna gång, ty min mor klagade under hela turen öfver den skarpa vinden, som hon ej, kunde tåla — ja, det fattades ej heller mycket i att äfven likklockan börjat ringa. Jag var jemnåldrig med Cecco och stod just borta vid de präktiga stenhvalfven och betraktade med beundran de blåaktiga olivskogarne på mellangrunden och längre bort de mörka klippväggarne med den brusande kaskad som lik en vild, obändig häst skummar och blindt störtar sig i djupet — då jag i detsamma hörde ett plaskande och ett rop om hjelp. Det var Cecco som hade fallit i vattnet och som af strömmen fördes rakt emot mig. I ett nu var jag ute efter honom ock fick honom i land, och från det ögonblicket har han varit mig med lif och själ hängifven och aldrig vikit ifrån mig. Han kände mig fullkomligt och jag hade ingen hemlighet för honom. In i min fars palats vågade han sig aldrig, men genom ) Tivoli, du har ringa comfort: u regnar det, än blåser det, än likklockan går,