Göteborgsposten – 11 december 1868, sida 1

strid vände han sig om och ville gå ifrån mig. Maria Ännunziata höll honom tillbaka. — Gå ej, altezza! sade hon med ett förtrollande småleende och fattade hans hand. Ni har sagt några ord som ni i ert hjerta ångrar, men som ni ej vill taga tillbaka. Det skall ni ej heller, men ni tår ej låta Guds sköra sol gå ned öfver er vrede! Räck er son handen och säg att ni tillg:fver honom ! Ja, ni slipper mig ej! Se, här knäböjer jag vid era fötter och reser mig ej upp förrän ni gjort hvad jag bedt er om! Hon föll på knä för honom med ett hänförande behag och såg på honom med ett så englalikt småleende, att min tar ovillkorligen böjde sig ned öfver henne, kysste heune på pannan och lyftade upp henne i sina armar. — Ni missbrukar er makt! sade han och vände sig om mot mig. Min son, jag förlåter dig och räcker dig handen, tillade han i en mild och allvarlig ton; men tacka denna engel som himlen till vår lycka sändt oss! Från detta ögonblick drog jag mig tillbaka från det resultatlösa umgänget med modlemmarne af kunga Italien, hvilkas ihåliga fraser och onyttiga demonstrationer för länge sedan tröttat ut mig. Jag började med passion studera histoia, som redan förut varit mitt älsklingsämne. Ni vet, att på det påt