Göteborgsposten – 11 december 1868, sida 1

drig mer för mina ögon, ty nu har jag förlorat den sista gnistan af aktning för dig. Vid dessa hårda ord strömmade blodet till mitt hjerta, men jag svarade i fast ton: — Har ni kanhända mer aktning för den hustjuf, som stulit detta blad i mina gömmor? — IIvad säger du? frågade min far öfverraskad, ty det var första gången i mitt lif som jag vågade svara honom. — Jag säger, fortfor jag, att en tjuf stulit detta blad ur mina gömmor. Det är måhända ett pojkstreck att jag giort denna teckning, men jag har haft den inlåst och ej visat den för någon dödlig. Aldraminst kunde det falla mig in, att någon kunde vara så hjertlös att vilja förbittra er glädje på denna dag, genom att skicka er detta lappri. Jag ref teckningen i stycken och kastade den öfver balustraden. I detsamma föll min blick på min bror, som stod på något afstånd och iakttog detta uppträde. Han var blek som ett slik och hans läppar darrade. En enda blick var nog för att säga mig att han var gerningsmannen. Min far vacklade; det var ögonskenligt att mina ord gjort intryck på honom, men han var för stolt för att erkänna att han måhända gått för långt. Efter några ögonblicks inre