Göteborgsposten – 11 december 1868, sida 1

stade en genomträngande blick på mig och hans hand darrade af vrede då han räckte mig brefvet. — Jag visste ej att du var en så stor konstnär! sade han med samma iskalla stämma, hvarmed han så ofta bragt mig till förtviflan. Jag behöfde blott kasta en blick på papperel tör att öfvertyga mig om, att en alskyvärd intrig var hopspunnen mot mig. Konvolutet innehöll ej annat än en pennteckning, som föreställde en jesuit sysselsatt med fiske. I dammen simmade i stället för fisk en mängd nakna små barn, och det var dem han fiskade efter. Han gjorde god fångst, ty han hade allaredun fiskat upp ett helt dussin, och ej förr hade han fått dem i nätet än de förvandlades till små jesuiter med snäfva kaftaner och stora bredskyggiga hattar. Att jesuiten var Fra Silvestro kunde man ej misstaga sig på, och att teckningen var af mig var lika omisskänneligt, ty jag hade satt mitt namn på den! Tanken på den djefvulska elakhet som utsett mig till sitt offer gjorde att jag höjde på hufvudet med ett visst trots, som ännu mer uppretade min far. — Man har sålunda rätt i, sade han, att du blott är en giftig planta som måste uppryckas med roten! Gå din väg och kom al