Göteborgsposten – 10 december 1868, sida 2

och andra. Jag såg Rom, men såg ingen romare, och när jag jemförde poesi, konst, industri, statsförfattning och regering med forntidens, var mitt hjerta nära att brista af skam och sorg öfver ett sådant tillbakagående. Min enda tröst i allt detta elände var min mor. Hon var en äkta romarinna, varm, känslofull och i stånd till hvarje uppoffring, liksom Gracchernas Cornelia. Jag visste att hon tänkte och kände som jag, men hon hade utan tvifvel måst kämpa mången hård kamp för att lägga band på sig gentemot min far. I hans närvaro var hon alltid rädd och tillbakadragen — det var som om hennes känslors fina blommor dogo bort i den köld som utgick från honom. Men då vi voro allena gaf hon sina känslor luft, och huru ofta tog hon mig ej då om hufvudet med båda sina händer, såg mig in i ögonen och besvor mig med sin milda röst att kufva min häftighet, att lämpa mig efter min fars lynne och undvika allt som kunde väcka hans vrede. Åfven om jag varit döf för hennes öfvertalande, fanns det dock något som måste bringa mig till eftertanka. När min far var förtörnad på mig, var det aldrig mot mig han bröt ut. Han vände mig då med köld ryggen eller gick ifrån mig med en sarkasm — men jag kunde vara viss på att dagen derefter