Göteborgsposten – 10 december 1868, sida 1

första pligter — detta skall måhända föranleda er att för framtiden se dessa försök i ett något mildare ljus. Men jag för er bort från er väg, ty vi äro nu åter på vägen till mitt kloster. — om ni tillåter det, så följer jag med er. — Jag gör hvarje afton en liten tur här vid stranden och hvilar mig derefter en tlmmas tid i Paradisgrottan. Vill ni följa med så tackar jag er hjertligt, ty jag umgås ej med någon och har i många år ej vetat hvad det vill säga att meddela mig med någon. Under lifligt samtal gingo vi nu tillsammans vid den sköna sicilianska kust, der Morgana bygger sina molnpalatser; men jag var så sysselsatt med min följeslagare att jag hvarken tänkte på Mergana eller hennes luftslott, och det var ej underligt, ty ju mer jag hörde på honom desto mer blef jag öfverraskad. Man är i Italien så vand vid att i en kapucinermunk se sammanfattningen af råhet, okunnighet och dumhet och att man kan tänka sig min öfverraskning af att här i kapucinerkåpa träffa på en man som med en fint odlad själ förenade ett utomordentligt kunskapsförråd, och hvars vackra och lifliga tankar på det naturligaste sätt i verlden kläddes i ett skönt och välklingande språk. — Men ni är ju en romare! utropade