Göteborgsposten – 10 december 1868, sida 1

liksom mumier i sina svepningar, var min far alltid sysselsatt — ej med sina stora landtegendomar, ty dem bortarrenderade han åt de så kallade mercanti, men med antiqvariska studier. Han företog på sina gods kostsamma gräfningar, genom hvilka mångfaldiga forntidslemningar, som nu väcka kännares beundran, kommo fram i dagen; han beskref dessa gräfningar med stor skarpsinnighet och lärdom, och han har lemnat en hel del värdefulla afbandlingar om vaser, ringar och myntsamlingar. Naturligtvis blef han öfverallt utbasunad som ett orakel: de lärde täflade om att dedicera böcker till honom både på latin och italienska, dervid de begagnade de mest superlativa uttryck — jag känner intet språk som har så många superlativar som de nyssnämnde — och medlemmarne af Aeadamia del arcadi besjöngo honom både i stanzer och sonnotter. Dessa studier upptogo honom så uteslutande att han blott fick ringa tid öfver för sin familj. Jag som äldste sonen skulle uppfostras till statsman, och fick en lärd abbe från benediktinerklostret på Monte Cassino till lärare, och då vår familj under århundraden försett den romerska kyrkan med kardinaler blef min yngre bror öfverlemnad till min fars