Göteborgsposten – 10 december 1868, sida 1

tid sedan tilltalade er så skarpt. — Jag är, som ni riktigt nog uppfattat, en romare och härstammar från en af de äldsta familjer i Italien Ni vet att den förnäma romerska adeln är fattig och att äfven hälften af de palatser som finnas i Rom stå tomma och obegagnade, ty egarne ha ej en gång råd till att bebo dem. Blott få undantag finnas, men de utgöras af förmögenheter så kolossala act de kunna täfla med konungarnes. Min familj hör till dessa undantag, och eftersom ni bott länge i Rom, har ni utan tvifvel ofta besökt gallerierna i min fars palats och villor, utan att kunna ana att ni en gång skulle träffa arfvingen till all denna herrlighet i ett kapucinerkloster. När jag tänker på min far är det med en viss skygg vördnad, ty han har alltid förekommit mig som en främling. Han var den förkroppsligade förnämheten och tycktes andas i en helt annan sfer än alla andra. Jag och min bror Luigi, som var ett par år yngre, sågo honom blott sällan, och det betraktades som en stor lycka och utmärkelse när han någon gång emellanåt riktade ett par ord till oss. Den hyllning som från alla sidor egnades honom var ej heller oförtjent, ty i motsats till andra romerska nobili, som vanligtvis försjunka i lättja, instöpta i vanor och fördomar,