Göteborgsposten – 10 december 1868, sida 1

jag plötsligt. Hvad i all verlden har fört er till denna afsides liggande plats och huru har ni kommit att inträda i detta kloster? Han svarade ej utan forifor att gå tyst vid min sida. Vi inträdde i Paradisgrottan, som i detta ögonblick mer än någonsin tycktes mig förtjena sitt namn. Solen höll på att gå ned. En magisk glans af guld, karmosin och violett strömmade in i den hvälfda klippgrottan och liksom tillbakakastades från de rosenfärgade väggarne. En paradisisk stillhet och frid herrskade härinne. Vi satte ess på ett klippblock och sågo ut öfver det herrliga Joniska hafvet, som utbredde sig framför oss i underbart sköna färgskiftningar, hvilka man måste ha sett för att förstå hvarföre Homerus kallade hafvet det vinfärgade. Några små sarkoster med hvita segel, som glänste i aftonsolen, styrde in mot hamnen liksom sjöfoglar, hvilka vid nattens inbrott uppsöka sina bon. — Ni frågar hvad som fört mig till denna afsides belägna plats? började kapucinermunken efter en paus. Om ni för några år sedan gjort mig denna fråga, skulle jag ha svarat: olyckan — nu tror jag att det just varit min lycka. När ni får höra min historia, skall ni sjelf kunna döma — i alla händelser sk all det ej längre förundra er att jag för någon