Göteborgsposten – 8 december 1868, sida 2

Kom då in på gården tillbaka. Du får tids nog här se hvem det är. Elisa tryckte sin make mot sitt hjerta såsom om hon återfunnit honom från grafven. Nu brusto tå-arne ut, och hon gret så våldsamt, att det ej ville taga någon ända. Maria betraktade henne i början småleende, men till slut blef hon orolig. — Nå, doktor, sade hon. Visa vu hvad vetandet duger till. En så våldsam gråt skrämmer mig. — Men icke mig. Ett qvinnohjerta, som flödar så rikligt öfver, behöfver ingen läkedom. Småningom lugnade sig Elisa. Hon liknade nu en sommardag efter ett ymnigt och uppfriskande regn. Nu kommo frågorna. Hvar hade Ernst dröjt? Hvarföre hade han dröjt? Hvarföre hade han ej underrättat om, att han skulle dröja? Baronen framtog ur sin ficka en biljett och lemnade den åt Elisa. Biljetten innehöll endast detta: Goda, snälla Ernst! Jag sänder dig här en person, som vill lyckliggöra mig genom att blifva min tyrann. Jag hyser dock några skrupler, emedan jag fruktar, att kärleken i allmänhet ej håller länge ut hos gift folk. Det skulle derför roa mig att pröfva Elisa och se huru hon bär sig