Göteborgsposten – 8 december 1868, sida 2

— Ja, de voro hemma, och baronen hade begifvit sig hemåt före dem. Han hade ridit en yster häst och Elisa började göra sig ganska ängsliga föreställningar om, att någonting, med anledning deraf, händt honom. Maria sade ingenting som kunnat, vare sig lugna eller oroa henne, utan förhöll sig fullkomligt passift. Elisa utsände emellertid bud på bud för att öfverallt efterhöra, om man icke sett baronen, men alla återkommo utan något besked. — Ack, lugna dig nu bara, sade slutligen Maria. — Han kommer nog när han hinner. Kanske han rest på något besök. Detta föranledde ett utbrott af stormen i Elisas hjerta. Hon förklarade Maria, att hon var onaturlig, grym, omensklig, som kunde vara så lugn vid ett så förskräckligt tillfälle som detta. Hon gret icke, men hon sprang omkring, såsom om hon varit nära att mista förståndet. — Kära Elisa, sade Maria, jag förstår verkligen ej din oro... I detsamma hördes hofslag af hästar på vägen. Elisa sprang eller nästan flög ut ur rummet, på trappan, på gården, på landsvägen, — I himlens namn ropade Maria efter henne. Jag tror du vill Lifva öfverkörd.