Göteborgsposten – 8 december 1868, sida 1

— Ett sådant sinne som ditt! — Maria skrattade godt. — Skratta ej! bad Elisa med högtidligt allvar. — Du vet icke hvad det är... — Nej, det vet jag icke, men om du behagar säga mig det... — Du gäckas med mig! Ack, jag eger ingen vän, som förstår mig. Maria betvingade sitt skämtsamma lynne. försäkrade Elisa om sin vänskap och bad henne lätta sitt hjerta genom ett meddelande. — Maria! endast ett år har jag varit förenad med Ernst och redan nu märker jag, att min kärlek svalnat af. Skild från honom, saknar jag ej honom mera. Jag glömmer honom vid andra sysselsättningar och i andra sällskap. Maria höll sig berömvärdt allvarsam. — Har något missnöje med Ernst, någon brist på sympati er emellan gifvit anledning till detta olyckliga förhållande? — Ack nej, han har aldrig gifvit mig anledning till något missnöje. Han är den ömmaste, den ädlaste, den bästa make. Det är blott mitt eget flyktiga sinne, som är orsaken till detta. Jag har redan länge befarat det, men först i dag har jag kommit till full insigt deraf. Under hela förmiddagen saknade jag icke honom alls, och sedan, då pastorn