Göteborgsposten – 8 december 1868, sida 1

tro, intill dess Ernst nu på de sednaste veckorna varit tvungen att vara oftare och under längre tider borta från hemmet. 1 början saknade jag honom åå, att jag ej kunde göra någonting annat än under tårar räkna timslagen. Sednare kunde jag förströ mig för kortare tider, men nu — nu glömmer Jag honom alldeles. Han dröjer ofta flera timmar borta och jag vet dock ej ordet af, innan dessa, förr så långa timmar, äro till ända. — Månne icke orsaken dertill är den, att du nu sysselsätter dig med någonting, under det du förut endast satt och väntade? — Nå ja! men just det, att jag kan sysselsätta mig så der, är det klaraste beviset på att min kärlek undergått en förändring. — Du ersar då ej mera någon glädje då Ernst återkommer? — Någon gång; när han kommer oförmodadt, men vanligen gråter jag då redan. — Öfver hvad? — Öfver min olycka, naturligtvis. Den unga flickans glada drag blefvo helt allvarsamma. IIvad skulle hon göra för att afhjelpa detta slags olycka? Hennes känsla sade henne, att det föga skulle båta, om hon bestrede förhållandet och förklarade det för en fantasi, men hennes verldsoch menniskokän nedom var ej heller tillräckligt stor för att