Göteborgsposten – 8 december 1868, sida 1

kom, blef jag så lifvad af hans sällskap, att jag helt och hållet glömde allt annat. — Ah! Du intresserar dig så mycket för den gode pastorn? — För Guds skull, Maria, tala ej derom. Jag har hundrade gånger sagt till mig sjelf, att pastorn är en gammal man; att det är omöjligt, att någon annan känsla än den af beundran och barnslig tillgifvenhet kan göra hans sällskap för mig så angenämt ... och likväl... Maria arbetade med en häftig skrattparoxysm, som våldsamt arbetade på att tränga sig fram, men hon qväfde den segrande. — Jag hörde ofta förut, fortfor Elisa, den satsen upprepas, att kärleken, äkta makar emellan, svalnar af. Man vänjer aig vid hvarandra och känslorna mattas af. Jag ville aldrig tro det och kämpade ofta ifrigt för en motsatt, ljusare åsigt, och jag var säker om, att Ernsts och min förening skulle komma att blifva ett talande bevis för denna. Länge efter vårt bröllop fortfor jag att hysa denna tro. I stället för att skiljas, tyckte jag, att vi slöto oss endast innerligare och fastare till hvarandra, och i stället för att kylas af, bemärkte jag, att vår tillgifvenhet, vår ömsesidiga uppfattning af hvarandra endast stegrades och klarnade. Jag lefde länge i denna