Göteborgsposten – 7 december 1868, sida 1

kande målningar äro gjorda, icke skapade. Min Gud, min Gud! jag älskar honom icke mera som förr. Huru orolig, huru längtansfull var jag icke förut då han dröjde endast en timma Itrån mig. Nu har jag knappast sett honom i dag, och likafullt ha mina tankar halt ro att sysselsätta sig med annat än med honom; nej, hvad säger jag? De ha ej sysselsatt sig med honom alls. Än har jag läst, än har jag roat mig med att inandas den sköna luften, än har jag betraktat de färgrika blommorna, än lyssnat till foglarnes qvitter, och för honom — honom, hvilken nyss utgjorde mina tankars uteslutande föremål — har jag ej en enda tanke. Ack! jag är olycklig, gränslöst olycklig. Glömma, glömma! hemska ord! Jag trodde dig vara fremmande för min kärlek och nu ... Den unga makan gömde ansigtet i sina händer och började gråta. Men luftens sälla innevånare tycktes hafva föcesatt sig att icke tåla någon sorg så nära intill sig, och foglarne uppstämde nu en så ifrig och så klangfull konsert, alt den sörjande ej kunde låta bli att upplysta sitt hutvud och småleende lyssna till musiken. : — Ja, så är det, sade hon efter en stund; mitt sinne är så flygtigt, att icke ens sorgen och olyckan, huru stora de än må vara, få