emot den som var stadd på utgående. Den sångkör af hrr amatörer, som benäget biträdde vid båda representationerna, utgjorde emellertid dessas glanspunkt, de pjeser som gåfvos voro icke synnerligen underhållande. Hr Carlberg som Carl XII uppfyllde icke de förväntningar, man gjort sig med anledning af de ganska tillfredsställande prof, han förut aflagt på sin förraåga i den högre maskeringskonsten. Af det hurtiga, hjeltemodiga och ännu ungdomliga, som fanns hos den 36:årige hjeltekonungen, såg man nästan intet, och det var derföre hardt nära att framställningen kommit att stöta på det parodiska. En annan nyhet, hvarpå hr Roos bjudit, är det i Tisdags uppförda stycket ÅEn perukmakarebal, som, i sig sjelft en äkta fransk bagatell, framför allt fordrar den mest uppsluppna liflighet i uttörandet för att på svensk scen kunna förefalla drägligt. När detta icke är fallet, när spel och memorering lemna så mycket öfrigt att önska som i Tisdags, så tro vi att publiken helst önskar att dylika efemera alster af den lägsta, franska dramatiska skolan ej blifva omplanterade i svensk jordmån. Bättre lycka skall hr Roos måhända ha med en seeripjes i Bockfotsgenren, kallad Har-tassen, hvilken innan kort kommer upp på repertoiren. Stycket lärer vara försedt med musik, dels arrangerad och dels i ej obetydlig mån komponerad af dir. Jos. Czapek. Fåeri-pjeser äro nu en gång hr Roos force och måhända skall det derföre lyckas honom att stryka ötver med hartassen med lika stor framgång som då han ger publiken Mer än perlor och guld:, hvilket i förbigående sagdt i morgon afton upprepas för tredje gången. Mindre Teatern har på senare tiden kunnat fägna sig åt rätt talrika besök, tack vare Carl XII:s-dagen, Midsommarnatten i Dalarne samt Frun af stånd och frun i ståndet, det senare stycket det första, hvari puoliken fått återhelsa fru Casper i en af hennes oförlikneliga, burleska karaktersroller. Det går en klagan genom balsaldngerna, de privata nemligen. Tiderna äro bistra och ehuru man gerna både vill och kan då och då friska upp humöret med ett litet dansnöje, har man derföre alldeles icke lust att bestå sig en hel orkester till dansmusik. Man önskar återgå till den gamla goda tiden, då den bekanta firman olmen Landström räckte till för alla, eller med andra ord sagdt, då man vid tonerna från en fiol och ett piano roade sig lika tappert som sedermera efter fullstämmig harmonimusikk. Men den förre har redan för alltid nedlagt sin stråke och den senare har trött af mödor och ansträngning slutat sin carriöre (i smått lunk!) i salongerna, der han med precis lika stor färdighet trakterade, h. e. serverade gästerna som pianot. Men mästarne ha icke efterlemnat några lärjungar åtminstone icke i något större antal och derföre beböfves det endast, att 2 å 3 baltillställningar stöta tillsammans på samma afton för att förrådet at disponibla pianister skall bli alldeles upprymdt. Det synes oss dock som om en så pass stor stad som Göteborg nödvändigtvis måste inom sina f. d. murar ionesluta ett fullt tillräckligt antal musikidkare, hvilka på sagde, föga ansträngande men jemförelsevis inbringande sätt skulle vilja sfylla ett allmänt kändt behof. Ena synnerligen god inkomstkälla borde denna sysselsättning kunna bli för qvinliga dilettanter på pianot, dilettanter säga vi, ty någon särdeles virtuositet erfordras ju icke för att på ett tillfredsställande sätt kunna föredraga dansmusik. Det skulle glädja oss, om vi genem att påpeka denna petit metier kunde förskaffa de danslystna billig musik och konstens styfbarn en god förtjenst. Italienska operasällskapets hitkomst torde numera kunna anses för afgjord. Måtte det nu endast lyckas att få ihop en skaplig orkester och d:o kör! Hvad den senare beträffar, tro vi att det numera icke vore någon omöjlighet att åstadkomma en sådan från Arbetareföreningens sångkår, hvars såväl manliga som qvinliga röster under dir. Thybonis omsorgsfulla ledning utbildats i en ganska aktningsvärd grad. Det är allmänt bekant att korstaterna såväl vid k. teaterns som utlandets större och mindre lyriska scener utgöras af personer, hvilka vid sidan af dessa sina musikaliska sysselsättningar idka de mest olika, praktiska näringsfång. I en viss stad bodde en hederlig borgare, särgare till professionen, hvilken vödet förlänat en ung, täck maka. Hvad hände? Historien om Venus, Mars och Vulcanus fick, så påstod man, en ny illustration. En oemotståndlig löjtnant förälskade sig i den unga frun och eftersom han var oemotståndlig suckade han naturligtvis icke förgäfves. Men vår färgare var vaksam; samma afton då de båda älskande beslutat sitt första rendez-vous, passade han på den närgångne störaren af den äktenskapliga friden och lyckades att hals öfver hufvud kasta honom i en kyp, fylld med den vackraste, himmelsblå tärg. Kluck, kluck, kluck, lät det i kypen, men den svartsjuke blåtärgaren var ingen mördare, han drog upp delinqventen innan han blifvit qväfd och förpassade honom på det vid sådane tillfällen vedertagna sättet genom porten ut på gatan. När den olycklige Don Juan väl hunnit torka, betanns det att färgen så bitit sig in i huden, att han såg ut i fysiognomien som en Adonis, skulpterad i lapis lazuli. Hvad var att göra? Han bönföll hos sin regementschef, att denne måtte förständiga färgaren att godtgöra sin förbrytelse eller med andra ord rentvå sitt r NP op oo eo 30 — DHM OAO— -.