Göteborgsposten – 4 december 1868, sida 2

Jag tyckte mig upptäcka liksom en skugga af missbelåtenhet öfver min herrskarinnas vackra ansigte; men med fullkomligt lugn yttrade hon: — Som du sjelf tycker; men om du vill göra mig ett nöje skall du taga på dig den halsduk jag nu går att hemta åt dig. Hon lemnade rummet och återkom efter ett par minuter med en vacker hvit halsduk, broderad i båda snibbarne. — Huru! utropade min herre, detta är ju samma halsduk jag bar på min bröllopsdag! Och du vill verkligen låta mig bära den vid ett tillfälle då du ej sjelf är närvarande? — Ja, jag hoppas att du ger rättvisa åt denna min storsinthet, svarade min herrskarinna med en betydelsefull blinkning ; den är fullkomligt öfverensstämmande med min vanliga heroism. Men du knyter den ju så att den sitter som ett rep omkring halsen ! — Ack! det är väl värre än så — jag har ryckt den itu! utbrast min herre. — Ja, det har du verkligen gjort, svarade hon. Näväl, den är tio år gammal! — Tio år gammal? Gud i himlen, Laura — hvilken dag i månaden är detta? frågade min herre och utan att vånta på svar kastade han sig till hennes fötter utbristande: — Slå till mig, min älskade: jag förtjenar det för