Göteborgsposten – 3 december 1868, sida 1

tio års tid eller för att vara fullkomligt noggrann i mina uppgifter, från den sjunde dagen efter deras återkomst från smekmånadsresan, då min herrskarinna tog sitt hem i formlig besittning och skickade min rostige företrädare att resa samma väg som allt annat gammalt jernskräp. Förutsatt nu att jag från min plats vid kamingallret såg och hörde allt hvad jag nu : vill berätta, har min berättelse följande lydelse: Det hade ännu ej börjat eldas i förmaket, men af gammal vana, förmodar jag, satt mrs Silver, då det ej var främmande, vid sidan af kaminen och läste eller arbetade, under det hennes man tog sig en ridt efter middagen, hvilket han mycket ofta brukade under sommaraftnarne. En afton under det hon sålunda satt ensam, märkte jag att hon gjorde ett uppehåll i arbetet, såg tankfull ut och straxt derpå hörde jag henne säga: — Nej, nej, jag vill ej påminna honom derom. Att säga till honom: min älskade, för första gången under tio års tid har du glömt årsdagen af vårt bröllop skulle låta som en förebråelse. Nej, hvarken tårar eller förebråelser på en dag, från hvilken en tioårig sällhet daterar sig! Jag är säker på att hans glömska ej härleder sig at bristande