Göteborgsposten – 2 december 1868, sida 2

låg denna dödslika blekhet, som den osaliga upptäckten framkallat, öfver hennes anletsdrag; ansigtet såg i detta ögonblick märkvärdigt förfallet och insjunket ut, men hennes stora, klara ögon hvilade med en sållsynt glans och ett oförklarligt uttryck på det unga paret. Lilli närmade sig henne ej; hon trädde deremot närmare intill den bredvid henne ståendes sida liksom vore der hennes rätta plats. — Tant, du kommer sent, sade hon med fasthet, och på hennes eljest bleka ansigte låg nu en djup rodnad. Om han, som jag i min dåraktighet så djupt sårat, ej förskjuter mig, så blir jag hans! Du är min familjs välgörarinna, tant Barbara, du har så långt jag kan minnas tillbaka, älskat och vårdat mig, som hade jag varit ditt eget barn; ännu för kort tid sedan voro du och mina föräldrar de allena herrskande i mitt hjerta, och jag trodde a:t för flere än er funnes det intet rum... Hura har ej detta förändrat sig! ... Jag ville tvinga min tacksamhetskänsla mot dig, att bibehålla öfvervigten. Gud allena vet hur jag kämpat och lidit de sista dagarna! Men, tillslut dina ögon för ljuset, och det finns der likväl, bjud luften att ej omsväfva dig, och det skall vara fruktlöst liksom striden mot den eviga kärleken? ..... Kalla mig otacksam, undandrag mig din kärlek, det skall