Göteborgsposten – 2 december 1868, sida 2

Er närvaro här skulle vara en fruktansvärd grymhet, om ej .... Han afbröt sig och lät hennes hand nedfalla; jag ville ej mera återse er, återtog han, just emedan er anblick blifvit så nödvändig för mitt lif, som andedrägten; derföre måste jag efter er förklaring sjelfmant och med våld söka kufva mina upproriska känslor, på det jag ej måtte komma i tillfälle att förakta mig sjelf .... Jag tillhör de naturer, hvilka, då de en gång älska, aldrig kunna ur sitt inre utplåna sin kärleks föremål; derföre, Lilli, kan jag aldrig glömma er, aldrig, aldrig! Men det vare långt ifrån mig, att hängifva mig åt en tärande själssmärta ... Jag går, Lilli! En stor rymd kommer att ligga mellan oss, och måhända skall tiden en gång utöfva sin helande kraft på mig ... Jag kan i detta ögonblick ej säga blif lycklig! det vore att korsfästa sig sjelf, och till martyrdom felas mig fördragsamhet. Den tanken, att ni en gång skuile komma att tillhöra någon annan, kommer mitt blod att sjuda, och den önskan, blif lycklig, kunde lätt förbytas i en förbannelse . . Han tystnade plötsligen, och hans genomträngande blick fästades på en punkt bakom Lilli. Den unga flickan vände sig om; derborta i dörren stod hofrättsrådinnan. Ännu