Göteborgsposten – 1 december 1868, sida 2

T August Blanche. Från hufvudstaden ingick i går den smärtsamma underrättelsen, att August Blanche hastigt aflidit i följd af en slagattack, efter det han bland ungdomen från Fyris, som anländt dit för att deltaga i festen igår, en sista gång utstrött dessa vältalighetens perlor, med hvilka en gifmild försyn så rikligt försett hans snille. Detta dödsfall måste ha väckt en djup sensation i hufvudstaden, der den hädangångne var känd och älskad af alla; och äfven här, hvarest han jemväl hade många vänner, kastade denna underrättelse sorgens breda skuggor öfver den redan förut allvarliga stämningen. Minnet af ett godt och välvilligt hjerta är mig dyrbarare, än all verldens gods och guld! bar Blanche yttrat någonstädes i sina skrifter, sjelf egande just ett sådant godt och välvilligt hjerta, som klappade för allt skönt och stort här i lifvet. Det klappade stundom för fort. Det slog i går så häftigt, att det sprängdes. Men godt var det, godt som guld, och välvilligt var det, uttryckt i det godmodiga, öppna leende, hvarmed han mötte alla. Och detta hjerta, det tillhörde vänskapen, det tillhörde fäderneslandet. Vännerna och Sverige hade halfparten hvardera. För båda var hans famn öppen. Få diktare i vårt land ha också vunnit så allmän tillgifvenhet som han. Men det skulle vara djerft att, öfverväldigade som vi äro af sorgeposten, söka att här teckna bilden af en man, som sjelf med mästarehand förde biografens stickel. IIans personlighet framträder dessutom bäst i alla dess skiftande drag af srihetskärlek, qvickhet, menniskovänlighet, barmhertighet, uti alla dessa många tjusande taflor han strött omkring sig. Derför här blott några ord om hans verksamhet i tiden. August Blanche föddes i Stockholm år 1811 och blef student 1829. Hans ungdom inföll på en något upprörd tid, och han har sjelf i flera af sina noveller, kanske de mest omedelbara, friska och sanna af alla hans alster, tecknat dessa sin ungdoms dagar. Han tog juridiska examen i Upsala år 1832 och ingick samma år i Åräkenskapsverken i Stockholm, men vände efter fyra års förlopp tillbaka till universitetet, der han år 1838 tog examen som Cand. juris utriusque, hvarefter han inskress i rättegångsverken. Samma år började han sin verksamhet som författare och rycktes med sitt för intryck lätt emottagliga sinne in i den tidens våldsamma oppositionskamp mot Carl XIV Johan. Han skref 1838 broschyren -Publiken och Tidningarne, eller den rysliga tuppfäktningen, stort spektakel i 2 öppningar, hvilken skrift fäste uppmärksamheten på författaren, som också förmåddes att på några år (till 1842) inträda i redaktionen af tidningen Freya, till hvilken Blanches lekande skrifsätt lemnat många genom blixtrande qvickhet framstående bidrag. Efter 1842 började Blanche skrifva för teatern, der hans stycken ännu befinna sig på repertoaren och stå allena i sitt slag genom qvick dialog, lekande repliker och naturtrogna karakterer. Blanches sceniska förstling var lustspelet Positivhataren, som uppfördes första gången 1843. Vi behöfva ej för våra evenska läsare uppräkna hela raden af de sceniska alster, som härpå följde, lika litet som vi behöfva erinra om hans romaner, hvilka, likasom hans många taflor, äro folkets. egendom. Blanches förtjenster om den frivilliga folkbeväpningen äro stora, och hans värme för denna patriotiska angelägenhet bibehöll sig ända till slutet. En af hans käraste drömmar, näst den om att få återse sin tillbedda moder, var: fosterlandet hägnadt af ett folk i vapen, beredt att möta en hotande fiende. Blanche var friheten varmt tillgifven och var en af hennes snillrikaste förkämpar inom representationen, der han aldrig tröttnade att i blixtrande föredrag föra humanitetens och jemlikhetens talan. Hvarje svensk utan åtskilnad står också nu sörjande den alltför tidigt hädangångne patrioten och skriftställaren, hvars graf för visso ej skall komma att sakna friska blommor, ditförda af vänskapen och aktningen. Från Uunfyndstaden.