Göteborgsposten – 1 december 1868, sida 1

mot fönstret, under det att gamle Sauer med darrande knän klef upp på stolen. hastellmålningarna togos ned trån väggen, och Sauer försökte att hänga upp Orestesbilden på en at de gamla något lösa spikarna. Men tyngden var för stor. Knappast hade han tagit undan hinderna förrän taflan nedstörtade. Genom Sauers tafatta räddningsförsök slungades den mot kamingesimsen, der den blef hängande på en af de utskjutande ornamenterna, dock ej ramen utan den sköra väfnaden var det som fastnade och sönderrispades. — Men huru kan man bära sig så dumt åt, Sauer? Han är då bra otymplig! utbrast hofrättsrådinnan förtörnad. Sauer klef förskräckt från stolen och tog ned taflan. Öfver Orestes ansigte eyntes tumslånga refvor. — Ser man bara på, hvad han der ställt till för spektakel! bannade hofrättsrådinnan, i det hon lyfte på den söndriga väfnaden, men förfärad som om hon vidrört ett glödgadt jern, släppte hon den hastigt och en dödlig blekhet betäckte hennes ansigte. Ett par stora bruna ögon skådade eldigt och dock med rörande saktmod ned på henne genom springan. — Gå ut, Sauer, stammade hon, och lade hastigt handen öfver risporna. Taflan kan