Göteborgsposten – 30 november 1868, sida 1

hon knappast tillbakahålla ett leende, då hon hörde honom sjelf begagna detta henne så väl bekanta epitet. — Och ni satte naturligtvis tro till detta rykte och asskyc mig? fortfor han i en bittert förebrående ton. Skulle jag hafva vågat blicka in i edra rena ögon, på sjelfva tröskeln till skådeplatsen för dessa förmodade gräsligheter? ... Det är mig för öfrigt alltför likgiltigt hvad de der borta tänka och tala om mig; jag skulle en gång öppna mina läppar för att vederlägga deras beskyllningar; men i er själ får denna villfarelse ej längre råda! ... Ja, der lefver i mitt hus en arm, olycklig qvinlig varelse, men ej i tvång eller fångenskap, utan under mitt beskydd och omvårdnad. Beatrice är min syster, men vi hafva ej samma moder; min mor dog okunnig om tillvaron af denna stackars flicka, och först på sin dödsbädd anförtrodde min fader mig denna hemlighet och lemnade sin dotter i min vård. Han hade alltid älskat henne mer innerligt än mig, den legitime sonen, och jag kan fullkomligt fatta detta ty hon är ett sällsynt begåfvadt väsen. Men hennes tillvaro blef ätven för honom en källa till outsägliga bekymmer .... Ni, hvars ansigte man skådar med glådje och ögontägnad, ni kan ej ana hvad denna olyckliga qvinna lider! Sjuklig alltitrån födelsen, blef