Göteborgsposten – 28 november 1868, sida 1

Man ser sålunda att det enskilda intresset bidragit till att dagen icke så tyst och obemärkt får passera som förhållandet skulle blitvit om det afvaktande exemplet från högre ort vunnit allmän efterföljd. Man har sagt att vederbörande först velat få klart för sig om och huru dagen skulle komma att firas i landets öfriga städer, ett något egendomligt motiv, då Göteborg eljest icke tvekat att taga försteget framför alla andra landsortssamhällen i riket, och thetta med rätta, då Göteborg obestridligen måste betraktas som rikets första och största småstad. Stadsfullmäktige i Göteborg afvaktande impulser från Trosa, Wimmerby och Grenna! Risum teneatis amici! Troligen är det denna officiela indolens som man äfven har att tacka för att skarpskyttekären icke gjort någon min af att celebrera dagen, en hyllning åt den tappre hjeltens minne säkert den mest passande, man kunnat finna på. Vi förmoda åtminstone, att kårens styrelse icke ansett det lämpligt att anordna parad eller något dylikt, då andra kårer, och stater ämnat begå dagen i allsköns stillhet. Detta är väl också det enda skäl som i någon mån kan ursäkta uteblifvandet af en sådan skarpskyttekårens hyllning. Stockholmarne ha tur; icke nog med att de gratis få sig en staty, de få sig desslikes gratis en konsert i fria luften af Upsalastudenter och d:o ett pompöst fazkeltåg, en lämplig ersättning för illuminationen som torkade in, till stor sorg för alla stearinljus-fabrikanter, hvilka redan passat på och höjt priset på sina fabrikater. Men äfven om illuminationen koramit att ega rum, så hade den helt säkert kommit att bli något bristfällig, ty icke alla menniskor ha råd att bränna stearinljus och Stockholms gasbolag lefver i likhet med andra gasbolag i ett spändt förhållande till sina konsumenter, ergo hade man måst hålla sig till talgen, som gör en charmant effekt särdeles i mareschaller och pots-å-feu. Men här kommer ett väsentligt aber. Af sista börsberättelsen från Stockholm finner man nemligen att all talg, som för närvarande är att tillgå i hufvudstaden, befinner sig på ljusfabrikanters händer, en alltför knapp tillgång, vore fabrikanterna än aldrig så många och deras händer aldrig så stora. Bland städer, hvilka ämna festligt högtidlighålla dagen, finna vi äfven Sveriges Shefsield, den lilla idoga och täcka staden vid Hjelmare-ån. Vi ha oss icke bekant, huruvida någon transparent vid detta tillfälle skall illustrera festligheterna, men, om så skulle bli fallet, önska vi att festarrangörerna icke måtte råka ut för samma missöde som tillställarne af reformfesten derstädes anno mundi 1865. Vid sagde tillfälle lästes nemligen i stora bokstäfver omkring Carl XJ:s strålande namnchiffer Carl XIV:s bekanta valspråk: Folkets kärlek min belöning !!! Signe Hebbe var för dir. Roos mer än perlor och guld, det syntes bäst i Tisdags, då salongen var glest besatt efter att på Söndagen vid m:ll Hebbes afskedsföreställning ha varit alldeles fullsatt. Emellertid var den Raymond-Andersenska bearbetningon af den välbekanta Tusen och en Natts-sagan De sju statyerna rätt muntrande att åse, och då stycket icke öfverskred sällskapets resurser var utförandet jemnt och tillfredsställande. Hr Roos J:or är en ung skådespelare med god uppfattning och mycken, understundom alltför mycken ledighet på scenen, och hans utförande i detta stycke af den trogne betjentens roll lemnade ingenting öfrigt att önska. Hans komik var roande utan att vara tillkonstlad och i scenerna i ÅSanningens land— otvifvelaktigt styckets bästa parti — synnerligen muntrande. M:ll YVourrong visade sig vara i besittning af en ganska god och frisk sångröst, hvilket deremot icke med fog kan sägas om m:ll Roos, som temligen klent skiljde sig från den stora sångscenen i andra akten. Fröken Björnberg, som fått på sin del styckets kanske tacksammaste roll, Nissens, utför den med en otvungenhet, som understundom skjuter öfver målet. För mycken naturlighet förefaller på scenen ofta onaturlig och blir, stelnad till maner, nästad olidlig. De öfriga medspelande fylla i allmänhet oklanderligt sina roller, minst lyckligt måhända hr Novander, hvilken är en bra nog simpel andekonung som i elegans och hållning vida öfverträffas af sin-kammartjenare Pamphilius-Thorell. Uppsättning och kostymer äro ytterst vårdade och den fonddekoration, Göteborg i fågelperspektiv, som hr Simon Rubenson målat till stycket, af verklig illusorisk effekt. Hr R. besitter obestridligen icke vanliga anlag för denna konstnärsgenre, hvilken i vårt land eger så få utöfvare och det vore sannerligen att beklaga om sådana artistiska intentioner skulle begratvas i det praktiska lifvets alltuppslukande strömtåra. Dir Jos. Czapek förbereder, som förut omnämnts, en andlig konsert i Domkyrkan till d. 10 nästk. December. Den gifves till förmån för härv. Evangeliskt-Lutherska Missionsförenings barnhem och dess senare afdelning upptages uteslutande af en religiös kantat,