Göteborgsposten – 27 november 1868, sida 2

hvit neckros, med den i gult skimrande kalken full af daggdroppar, låg öfver hennes panna; långa neckrosblad blandade sig med de undersköna hårflätorna, och nedfollo ledigt på halsen. IIär och der syntes mellan bladen on blodröd droppe på det mörka håret. Kransen var fästad med korallnålar. På båda sidor om gångstigen doftade hvita rosor, men Lilli rörde ingen af dem; hon hade redan glömt hvad som egentligen fört henne hit. Drömmande gick hon vidare. Hon visste ej att hon redan passerat den inhägnad, som inneslöt en del af den till paviljongen förande vägen; först då de höga gröna sidoväggarne upphörde och solskenet åter fullt och klart lyste på kiselstenarna, upplyfte hon hufvudet ... framför henne låg paviljongen, samma ögonblick upprycktes dörren inifrån, och grannen trädde ut. Lilli utstötte ett svagt rop och ville fly tillbaka. — Stadna, eller jag följer er in i huset, ropade han, så högt och hotande att hon skygg och ängslig såg dit åt; denna röst måste ju trängt in till dess innersta vrå. Hon stadnade liksom fastnaglad, under det han med raska steg nalkades henne. Han uppfångade hennes ängsliga blick, och ett bittert leende krusade hans läppar.