Göteborgsposten – 27 november 1868, sida 2

sande blick till en af oulsäglig ömhet och vekhet! Men oaktadt all sin inre djupa rörelse och alla de stormande känslor, som oemotståndligt drogo henne till honom, insåg Lilli dock klart, att hon måste afslå hans bön. Hon drog hastigt undan sina händer, och tillfölje af den inre striden, ljöd hennes röst hård, hon svarade: Detta är en underlig begäran, det står ej i min magt att uppfylla den! En hög rodnad uppsteg på Blåskäggs ansigte, och med denna återvann han sin förra stolta hållning. — Jag borde kunnat förutse detta svar! utbrast han, men om jag nu, till hvad pris som heldst, skulle stå fast vid min fordran ?... Tror ni ej, att det vore en småsak för mig, att på mina armar bära den motsträfviga in i mitt hus och der qvarhålla henne tills festen vore förbi? Det vore ej första gången det lyckats en djerf dödlig, att bortröfva en för— Och ej första gången, som derinne i ert hus, en fången qvinnas tårar skulle flyta! sade Lilli med bäfvande läppar.