Göteborgsposten – 27 november 1868, sida 2

Hvad skulle hon nu göra? Hennes sianesrörelse var obeskriflig. Hvarje gång han höjde sin röst spratt hon till; fruktan att hofrättsrådinnan plötsligen kunde framträda och förolämpa honom, var återigen den ötvervägande känslan hos henne. Med en outsäglig ansträngning öfvervann hon den inre stormen, och sade temligen lugnt, ehuru med något darrande stämma: i — Nåväl, då ni vet hvarthän jag ämnar mig, lär ni visst inse, att jag ej kan uppehålla mig här längre . — Åh, ni har god tid, afbröt han henne. Vagnen kommer först klockan fyra för att hemta er .... ni ser att jag på min lyssnarepost vid bersåen, noga underrättat mig om allt. Ja, då man en gång förfallit till denna synd öfvar man den i grund och botten. Min själ var fordom så ren från spioneriets last som solens strålar på himlahvalfvet, men nu, ser ni de blåa förhängena deruppe bakom tornfönstren? Der står jag fördold och lider stundom lyssnarens qval, i det jag måste höra och se det som jag fördömmer, ... ja, jag hade i morse en plågsam anblick! den upprörde mig så, att jag glömde afståndet, och trodde mig med ett slag af min hand kunna krossa den vidriga insekt, som berörde min ljufva blomma — och för den skull uppoffra