derföre ånyo törtretad, då Lilli på eftermiddagen inträdde i förmaket högtidligt smyckad, men med ett utseende at tankspriddhet och sorgsenhet, som det tvungna leendet ej förmådde utplåna. Med ett slags komisk vrede visade hon på farmodrens porträtt: — De der små svarta lapparna på ansigtet äro ena fula ting, sade hon, och har jag aldrig kunnat begripa huru en menniska kunnat vilja vanställa sitt ansigte på det sättet, men i dag skulle jag önska dem slla samt och synnerligen på din panna, emedan vecket der förargar mig .... Din klädsel är annars mycket lyckad, blott något felas, som jag alltid tycker om för unga flickor, en bukett friska blommor vid bröstet. Gå uti trädgården och plocka dig några hvita rosor; du har ännu god tid på dig. Tid hade hon tillräckligt, ty hofrättsrädinnan hade nödgat henne att kläda sig tidigt på det att festen ej måtte störas genom en försumlig brudtärna. Mekaniskt skred Lilli genom hufvudporten ut i trädgården. Hennes tjocka sidenklädning frasade i sanden, detta matt glänsande, hvita tyg tycktes nästan vära för tungt för den elflika gestalten, men, nyssnämnda intryck mildrades af luftiga tyllpuffär och spetsar som omslöto hals och skuldror. En enda