————— — — ?h?rsss—— — — —— ket låg röst, och var synbarligen ej beräknad att tränga upp till tornfönstret. Lilli hörde den knappast. Med ett uppvaknadt hjertas instinkt begrep hon ögonblickligen hvad som föregick i denne mans inre. IIan led omiss kännligt, hon erfor ett nästan oöfvorvinnerligt begär att få lugna honom, men förmådde kufva sin häftiga sinnesrörelse. Framför allt var den tanken henne olidlig, att han kunde misstänka henne för att stå i något närmare förhållande till den unge mannen. Derföre besvarade hon dennes ödmjuka bugning med en stolt knappast synbar böjning på hufvudet, och gick utan att kasta någon blick åt tornet, långsamt till löfsalen. Hofrättsrådinnan var i begrepp att gå in i huset; hon hade säkerligen hört bullret och sett dess upphof. Men hon vidrörde ej med ett ord denna händelse, utan påminte Lilli om att bära bort brudkransen och för allt i verlden, vid öfvorlemnandet deraf bortlägga den begrafningsmin hon haft hela morgonen. Tant Barbara måtte hafva sväfvat i den djupa villfarelse, att dockorna i Lillis rum voro preservativer mot hvarje hjertanfäktelse, hur kunde hon annars hafva uttydt sinnesrörelsen i den unga flickans drag som nedslagenhet eller dåligt lynne! ... Hon var en afsvuren fiende till all trånsjuka, och kände sig