Göteborgsposten – 26 november 1868, sida 2

——Bp WO2YA2 Lilli spratt plötsligt till, i det hennes kinder för ett ögonblick öfvergjötos af en glödande rodnad. — Jag har visserligen också mina sorgliga tankar, då jag ser på denna krans, fortfor tanten, då den tilltalade förblef tyst, ty bruden har ju genom trots och tvång pockat sig till den af föräldrarna, hvilka anse sin dotters val för ett olyckligt. Detta har gitvit anledning till många häftiga uppträden hos dem .... på min tid var det annorlunda; då respekterade man mera föräldrarnes vilja, och jag tror man älskade dem mera uppofkrande. Hennes stora, grå ögon suktades, och hon blickade tankfullt ut i rymden; hennes tankar irrade tillbaka till den längesedan försvunna ungdomstiden, och de dröjde säkerligen vid något vemodigt minne, ty kring hennes läppar svåfvade ett smärtsamt leende. — Jag älskade min far ötver allt, återtog hon, jag skulle ej för något pris velat bedröfva honom ... det skär mig ännu i hjertat, då jag tänker på huru jag som litet barn en gång frågade honom: pappa, hvarför hafva alla andra barn två armar, och jag blott en? Blefve jag än hundra år, glömmer jag ej hur han spratt till och hur förfärligt sörändradt hans ansigte blef, så att jag började högljudt gråta och skrika. Från den stunden