Göteborgsposten – 26 november 1868, sida 2

genomskakad af en känsla af ånger och blygsel, blandad med en för henne hittills okänd salighetskänsla, uppstod för första gången hos henne den tanken, huru det skalle vara, om han der midtemot fri, fullkomligt fri, erbjöde henne sin hand; der låg ju äfven omständigheter framför henne, på hvilka hon rysande blickade ned, liksom i en afgrund. Ordet själskamp hade hittills varit något betydelselöst för henne. Ren och ogrumlad som en klar vattenyta hade hennes unga själ lett mot verlden. Blott en gång, hade dunkla moln dragit deröfver; det var vid hennes moders död, ett ödets slag, som medförde sorg och smärta, men ingen själskamp. Afgudad af sin fader, hade hon städse utan möda erhållit hvad hon önskat, och råkade hon någon gång på motstånd, så behöfdes blott ett litet smekord eller skälmstycke å hennes sida, för att kullkasta det faderliga beslutet. Hon hade således icke någon måttstock för styrkan af sina själskrafter gentemot ett nästan öfvermenskligt offer ... i den ena vågskålen låg ju ock i detta ögonblick endast ett fantom, den ljufva drömmen om lycksalighet; i den andra deremot verkligheten, tant Barbaras rättmätiga anspråk på hennes tacksamhet och hängifvenhet. (Forts.)