Göteborgsposten – 26 november 1868, sida 2

gällt honom detta smärtsamma rön? Hon hade förblifvit en trogen vän i alla förhållanden, och då han en gäng genom misslyckade spekulationer — han var bankir — stätt vid branten af ruin, då hade hon ställt hela sin förmögenhet till hans disposition och sålunda räddat honom. Hon hade alltid varit föremål för den djupaste vördnad hos Lillis föräldrar. Modren hade på sin dödsbädd törmanat Lilli, att aldrig med vett och vilja bedrösva tant Barbara, utan söka göra hennes lif så gladt och angenämt som möjligt. — Ja, ja, det vet ingen så väl som jag hvad en fast vilja förmår öfver ett upproriskt hjerta, tillade hofrättsrådinnan efter en paus, men nu för tiden är det annorlunda; med kroppens helsa går det nedför och med själens kraft ser det bedröfligt ut. Det kära jaget står främst, och de qvinliga, i tysthet hemburna uppoffringarne blifva allt sällsyntare. Lilli hade nu fullbordat kransen, och lade den med en hastig rörelse på bordet. Uennes kinder glödde, och kring de slutna läpparna låg ett drag af djerf beslutsamhet. Vid tant Barbaras sista ord hade den frågan uppstått hos henne, huru hon sjelf väl skulle hafva burit en så svår hjertesorg. Opåkalladt, men icke destomindre ihärdigt, såg hon framför sig ett par mörka, glödande ögon, och